I Sturefors växte jag upp och bodde där tills jag blev fjorton år. Jag har många fina, varma minnen därifrån, men också många otroligt jobbiga minnen. Sådana som har påverkat mig hela livet. Att växa upp i ett tryggt område nära skogen var underbart. På sommrarna grillade vi på altanen, man lekte i skogen och hade vännerna nära. Det var absolut det ultimata när man var liten. Men som vi alla vet kan barn vara ganska elaka. Och kort efter att båda mina bästa vänner flyttat, blev jag rätt ensam. Och sanningen var väl också den, att jag aldrig passade in där till att börja med. Jag var alltid lite för pratsam, lite för frispråkig och lite för mycket utanför deras tankesätt. Jag hörde aldrig hemma i den mallen som gällde. Och inte var det så att någon heller ville släppa in mig i den mallen heller. Tro mig, jag försökte. Men när ingen tillslut hälsade när man kom till skolan antog jag att jag lika gärna kunde ge upp

---

Texten är ett udrag från att av inläggen på bloggen http://linnochlivet.bloggspace.se



Tjejen som skrivit det här på sin blogg, var min bästa vän när jag var mindre. Hon var den vän jag växte upp med mina första tio år i livet. Det är nog nu som först som jag inser hur lika vi var på insidan egentligen, saker som vi kände båda två. Vi hade alltid roligt tillsammans, hade våra hemligheter som ingen ingen annan fick ta del av.


Linn och Nathalie var det självskrivna radarparet när vi var små . . .


Jag ville bara tala om för Er om min gamla vän i unga år.