Ibland är ensamheten så stor. Jag vet inte om jag känner ensamhet på grund av allt med morfar eller om den verkligen är så påtaglig som jag känner. Ibland så önskar man att man fått frågan "Vill du hänga på när vi ska ut imorrn?" eller "Vill du vara med oss och bara hänga idag?". Kanske är det bara en jobbig period just nu i mitt liv, jag saknar honom så oerhört mycket. Önskar att det inte gjorde så ont i hjärtat.

Det finns två låtar som får mig att gråta så mycket. De spelades på morfars begravning.
Av längtan till dig med Åsa Jinder
Gabriellas Sång med Helen Sjöholm

Varför kan han bara inte få komma tillbaka? Rusa in genom dörren och krama om mig hårt. Göra sådär som han alltid brukar göra när han hade lite skäggstubb, gnugga den mot min kind för att retas. Jag vill höra honom säga "piga" till mig igen. För jag, Nicoline och Nelly var hans "pigor". Men jag kommer aldrig mer få höra honom säga det . . .

Jag hoppas verkligen att han har det bra där han är. För det var han så innerligt värd.

Livet är så orättvist, det var inte hans tur.

Undra när smärtan kommer gå över. För det är som ett tryck över hela bröstet.


Jag älskar honom sååå <3