Den 19 juni tog vi avsked av dig, du underbara. Jag vill inte tro att det var ett avsked för du känns så levande. Du om någon var så levande och frisk. Alltid så stark och envis. Du var så mycket för mig, det går inte att beskriva hur det bara river i mitt hjärta att jag inte får krama om dig igen. Inte känna din lukt eller höra ditt skratt. Det gör så ont.

Din begravning den var så oerhört fin. Jag kunde bara inte tro att du låg i kistan framme vid altaret. Jag trodde jag skulle skrika ut min smärta därinne i kapellet för det gjorde så ont.

Snälla morfar, ge mig ett tecken på att du har det bra. Att vi kommer träffas igen. Hur ska jag annars stå ut ?


Mina ord vid din kista: Jag älskar dig så enormt mycket, sov så gott <3