Alla har nog sina fasta principer om något i livet, som bara ska vara ska efterlevas på ett sätt. Och gör det inte de av någon i sin närhet så börjar man tvivla på denne.

Jag har tills för ett år sedan varit ganska tam vad gäller sådant här. Visst har jag haft fasta principer MEN jag har alltid varit så feg. Jag kanske har sagt till personen i fråga om jag tycker något är fel, men så fort det bli tjafs eller bråk så drog jag alltid till med "Äh skit samma, vi glömmer de, det va mitt fel". Efter många självanalyser så kom jag fram till att det är jag som gjort fel i att bara sopa det under mattan.

För ett år och nästan nio månader sedan hände det något som verkligen gjorde att jag sa helt NEJ, jag sa nej till en människa som betytt väldigt mycket i mitt liv. Personen ifråga tyckte inte alls att incidenten var någon big deal. Det gick 1 år och ca 3 månader tills jag fick ett mail via facebook. Personen ville ses, jag tvekade och sa att jag måste få tänka igenom det. Jag tänkte igenom det och sa ja, vad hade jag att förlora? Ingenting!

Jag måste säga att det var nog ett steg i mitt liv jag var tvungen att ta. Ja jag förlorade ett år och tre månader med en av mina bästa vänner. Men, hade jag överhuvudtaget varit vän med personen idag om jag bara fortsatt och inte satt ner foten och sagt nej? Jag tror inte det.

Idag är den här personen en av dem som vet allra mest om mig och mitt innersta. Det var inte alls svårt att hitta tilliten igen. Den har jag aldrig tvivlat på, men det jag tvivlade på var dennes sätt att behandla sina medmänniskor, speciellt nära vänner.

När vi sedan träffades så ville jag inte prata om det som hände, för jag trodde att vi fortfarande hade samma åsikter om det. Jag tog inte upp något om det men efter två timmar så gjorde personen det. Jag visste direkt när denne sa "Jag måste bara få säga att jag förstår dig, det som hände förra nyår", att jag hade fått tillbaka en av mina bästa vänner som verkligen tänkt till och mognat. Jag är så oerhört tacksam för detta.

Vad som gör att jag tänker på detta just nu är för att det hände en sak för ca två veckor sedan som gjort att jag börjat tvivla på en annan av mina bästa vänner. Jag tänker inte berätta vad som hände utan det behåller jag för mig själv.

Det som jag tänker mest på är

"Orkar jag gå igenom samma procedur igen?"
"Är det värt det?"
"Kommer hon att förstå?"


Tiden får väl utvisa det. . .


KRAM