Har ni aldrig kännt såhär:

Längtan efter att få dela en bit av sin vardag med någon, att få göra allt roligt och tråkigt med någon, att få känna att det aldrig blir långtråkigt. Att man bara kan ligga och stirra på varandra i timmar och bara må så underbart bra. Att springa genom regnet från affären tillsammans. Att kyssas i natten. Att bara få hålla om varandra.



På ett annat sätt kan man beskriva det såhär:

Där du andas
Där du älskar
Där vill jag leva
min stund på jorden

(texten är hämtad från Marie Fredrikssons "Där du andas", ledmotiv till Arn 2)


Ja jag ska erkänna att jag tänker mycket på någon, drömmer mig bort. Vad kan man säga att jag är? Känner honom inte så väl men lite småbetuttad är jag nog. Men hur gör man liksom? Jag känner mig som en helt nybörjare på detta, allt har ju gått så fel tidigare så nu vill jag inte göra massa förhastade saker. Jag vill ju lära känna honom bättre men han kanske inte alls vill lära känna mig, jag måste ju ta reda på det . . . eller? Ska jag göra som C sa och ta hans nummer och höra av mig till honom? Men vad ska jag skriva och apropå vad?

JAG ÄR FEG!  när ska jag någonsin våga om jag inte vågar nu?

Kan någon ge mig råd?

---

Nu ska jag faktiskt börja packa lite och rensa, för på söndag går förmodligen min flytt. Snacka om att jag svävar på moln. Och det förstår alla som någon gång flyttat hem igen efter en tid på egen hand.

Så på söndagkväll kanske jag sitter i min nya lya och gottar mig för mig själv. HiHiHi!

Sitter och lyssnar på ABBA, och de är väldigt bra faktiskt. Förstår varför mamma lyssnade på dom när hon var yngre. Hennes idoler är mina också. Eller idoler och idoler, men tänk att både mor och dotter kan tycka om samma musik, det händer nog inte ofta.


KRAM