Jag läste nyss ett inlägg på Isabellas blogg som handlade om hur Sex And The City och Desperate Housewives har påverkat våra livstilar. Jag måste säga att man kan uppfatta inlägget på många olika sätt då Isabella bara ger sin syn på det hela. Visst tycker man att den livstil man själv har är den rätta, eller i alla fall vill man tro det.

Sex And The City är den serie som på 90-talets slut förändrade synen på kvinnors förhållande till män och förändrade synen på att kvinnor levde som singlar och hade tillfälliga sexpartners. Jag älskar serien på alla sätt och man kan lätt identifiera sig med karaktärerna i serien.



Carrie som under hela seriens gång träffar Mr Big till och från. Han sårar henne, men hela av-och-på-förhållandet visar hur svårt det kan vara även när man verkligen tycker om någon.

Charlotte som tror på att det finns en som är menad för varje människa och alldeles för lätt blir kär i kärleken. Hon är beredd på att ändra på sig själv för att hitta den rätte. Hon är pryd med dejtar väldigt mycket tills hon hittar sin rätte, Harry.

Samantha som är sexgalningen i gänget och behandlar män som förbrukningsvaror i sängen. En man som kan ge henne flera orgasmer är guld värd, men så fort de blir det minsta kärleksfulla är hon snabb att vända klackarna mot ett annat håll. Men hon mjuknar efter att hon själv inser att hon blivit kär, exempel på detta är James och Smith.

Miranda som arbetar hårt som advokat och försöker få till ett fungerande sexliv. Blir oväntat gravid med Steve som lever på olika håll men slutar tillsammans, gifta och lyckliga.


Jag tycker det är väldigt bra att det finns en serie med detta perspektiv, för det gör det mer tillåtet och accepterat i samhället att leva ett sådant liv. Alla hittar inte den rätt när man 20 år utan hittar denne när man är 40.


Desperate Housewives har också fört med sig en syn på kvinnors livstilar, hemmafrun i förorten. Hela serien är väldigt välgjord och bra för det stämmer in på många förorter, fast då kanske inte så allvarligt som det spelas upp i Desperate Housewives.



Bree som är hemmafrun som lagar perfekt mat, har ett perfekt hem och en perfekt familj, allting ser perfekt ut på utsidan men på insidan håller allt på att rasa samman.

Gabrielle som är den glamourösa hemmafrun som inte känner någon längtan efter barn och familj utan tycker att hon och hennes man är lyckliga som de är.

Lynette som ser hemmafru-skapet som ett fängelse, hon är fast hemma med barnen. Det enda hon vill är att komma tillbaka till sitt jobb och ut i verkligheten igen.

Susan som är en hopplös romantiker, blir förälskad i nyinflyttade grannen och det går många turer mellan dem innan de finner varandra.


Jag ser så mycket likheter mellan dessa serier, men också såklart många olikheter. Jag känner att dessa serier tillåter mig att vara som jag är, den singel jag är idag och förhoppningsvis den mamma med familj jag kommer vara i framtiden.

Jag är just nu fast i singellivet och har inga planer på att avsluta det, för jag träffar inte någon. Jag trivs med livet och är glad att jag är fri just nu, för jag vet inte riktigt vad som kommer att hända i framtiden gällande jobba osv. Hittar jag någon så hittar jag någon.

Jag tycker det är kul att prata med mina vänner om de senaste killarna vi träffat och hur allt var med honom och vad som var fel på honom. Jag kan förstå att det inte är det man pratar med sina vänner om när man har pojkvän/sambo, men det känns väl ganska självklart att man pratar om det om man är singel, eller? Känns ganska segt att deppa ner sig med ett samtal om att man aldrig träffar någon som känns rätt.


Det är helt enkelt två skilda saker att vara singel eller att ha pojkvän/sambo, det är två skilda liv. Jag tycker vi ska acceptera varandras olikheter. Nästan alla strävar vi efter tvåsamhet och familj, men vissa har svårt att hitta rätt.


TACK FÖR ATT NI LÄSTE!