Jag hade en vän.

Våran vänskap var innerlig och vi hade underbart kul tillsammans. Vår vänskap tog slut för en tid sen, närmare bestämt ett och ett halvt år sedan. Jag önskar att hon hade insett sitt misstag så som jag insåg mina misstag och visat lite mer hänsyn.

Droppen som fick bägaren att rinna över hände för ganska exakt två år sedan. Trots att bägaren rann över så drog jag ett streck över det hela och gick vidare för vänskapens skull. Under den hösten insåg jag mer och mer att det var jag som mådde mest dåligt över allt som hänt och det var jag som led över något som hon hade förorsakat. Telefonsamtalen som annars var dagligen blev till en gång i veckan, en gång varannan vecka, en gång i månaden. Telefonsamtalen som inte varade så länge alltid men som betydde så mycket för mig, dom kom allt mer sällan. Till sist orkade jag inte engagera mig i en person som i princip aldrig hörde av sig, jag slutade höra av mig.

Efter en rätt lång tid kom det ett sms som ifrågasatte varför jag var arg för, vilket jag inte var. Om jag skulle sätta ord på hur jag kände så var det: sviken! Jag skrev och förklarade varför jag inte hörde av mig och att det fanns mycket som hon skulle bevisa för att vi skulle komma back on track igen. Inget hände och tiden gick, ett ungefär likadant sms damp ner i min inkorg och jag förklarade en gång för alla att jag nu tänkte släppa taget och fortsätta att fokusera på människor som visar att de bryr sig.

Det var ett och ett halvt år sedan jag skickade det smset och igår fick jag ett meddelande från henne om att hon fått barn och att vi alltid pratat så mycket om att vi skulle dela den glädjen med varandra. Jag blev paff men samtidigt undrar jag varför? varför nu? För mig så kan inte den här händelsen få mig att vilja ha tillbaka denna före detta vännen. Jättekul för henne men bägaren rann över för länge sen och det är inte åtgärdat än och då är det svårt att glädjas.


Tack för 5 års vänskap men tyvärr så tog den slut efter det