Bergochdalbana. upp så fort och ner lika fort igen.


När glädjen var så stor så kom verkligheten ikapp. Glädjen utbyttes med besvikelse och tårar. Livet tog ännu en vändning och pannkakan vändes igen. Glädjen kom tillbaka men inte i lika stor utsträckning som sist. Suddigt och halvt ovetandes om varför allt kändes som bara en klump i magen.

Besvikelse av annat, sådant som är det viktigaste i livet men ibland så känns inte så fallet lika ömsesidigt. Ibland känns det som om försummelsen är för stor. Önskar jag offrade lite mer, men så ibland känns det som man offrar lite mer men får inget i gengäld och så har man gett upp igen.

Vågar inte säga eller tänka för ofta att saknaden är oerhört stor. De människor som ställer upp i vått och torrt finns 18 alldeles för långa mil ifrån mig medans jag har min livs stora kärlek alldeles nära. Kan man få båda? Lär man sig någonsin att leva med det?



Jobb och karriär

Vänner och relationer

Familj och kärlek


Ni förstår vad det handlar om. Alla som läser mellan raderna förstår. Ensamheten är så stor.

Livet i en storstad, är inte alltid det lättaste. Speciellt inte när man nästan alltid jobbar när alla andra är lediga. Hur skaffar man vänner i en stad full av upptagna människor? Hur vårdar man relationer med människor som redan är mitt uppe i sina liv, med vänner, pojkvänner och andra realtioner?

Önskar livet vore lätt, men det är det inte.


Jag kan älta i evighet, men nu sätter jag punkt.