Ibland känns allt på topp och ibland känns allt på botten. Känslan kan förändras på en millisekund.

Jag jobbar mycket och väldigt obekväma tider, detta medför det väldigt svårt för mig att träffa vänner och sådant. Ibland hinner jag inte ens träffa Daniel när jag exempelvis jobbar natt. Detta får jag väldig ångest av ibland. Att jag aldrig har tid för de jag verkligen bryr mig om. Jag ringer till exempel aldrig de vänner jag har i Norrköping, det händer i princip aldrig och jag undrar liksom varför dom inte ringer mig, konstigt när jag inte själv gör något åt saken  :S

Därför kan bara en sån sak att Daniel kommer på något han vill göra utan mig en helg då jag är helledig göra att jag sitter och tjuter och tycker sååå synd om mig själv. Jag vet att det låter helt patetiskt men jag känner mig oerhört ensam ibland. Mycket beror också på att i Norrköping så träffade jag inte mina vänner så ofta men jag hade min familj som jag träffade oftare och speciellt min syster som jag under det sista året-halvåret kom väldigt nära.

Det är väl dags att inse att jag är vuxen nu och inte har mycket tid över för att träffa vänner eller prata i telefonen. Jobbet går tyvärr nästan alltid före allt annat. Ibland kan det då kännas jobbigt när D planerar saker själv då jag planerat att spendera all tid med honom, men förstår honom också. Fast att jag vill att han ska prioritera mig utan att jag ska bli sur först och han får dåligt samvete.

Jag måste (fan) bli bättre på att höra av mig till de få men mycket nära vänner jag har, visa dom att jag bryr mig om dom och uppskattar dom. Ni vet vilka Ni är <3

Kanske ska ta och rycka upp mig!